Kent
Var på KENT i går. Och de var helt underbart. Jag hade tuppskinn från första låten till sista. Och de rann en hel del lyckotårar på mina kinder. Förbandet var ju inge vidare. Men men,, de gick ju de åxå. Jag svävar fortfarande fram på små rosa moln. Kommer nog att göra de några dagar nu.
Jag kan inte mer än hålla på om de som står i arbetarbladet om deras uppträdande i går. Artikeln finns här neran för.
Inget i Gävle kommer att slå den här kvällen
Solen går upp, som alla bra dagar, och solen går upp som den borde göra på alla bra konserter, ett eldklot som sakta föds fram på bildskärmen bakom Kent.
I förvånansvärt glesa publikrader, och till ett lite avslaget förband, känns det som om besvikelsen ligger och gror, men det räcker med att solen stiger upp och Jocke Berg kliver in på scenen för att det ska bli tydligt att inget i Gävle kommer att slå den här kvällen i år.
Med den hitparad som Kent har plockat på sig genom åren skulle Jocke Berg kunna sjunga baklänges och ändå ha publiken i sin ficka. Det är en märkvärdigt stor låtskatt de ruvar på, nästan så att man inte kan hålla sig för skratt när de toppar låt efter låt, och det riktigt sjuka är att man ändå saknar låtar, de personliga favoriterna som har varit soundtrack till skratt och tårar.
Inget annat band kan konkurrera med Kent i Sverige av den anledningen, att de är lika mycket minnen som musik, de är en del av livet och det är nästan så att man ser bilder från en annan tid projiceras på bildskärmen bakom dem.
Att de spelar sina röjigaste, svängigaste och mäktigaste låtar, vars riff sitter i själen, betyder också att Kent på scen tappar den vemodiga dimensionen, men det är något som jag tror att publiken, som i skrivande stund skriker sönder halsarna, förlåter dem. Tonvikten ligger för mycket på senare skivor, för mig, men jag håller på att bli gammal.
När jag intervjuade förbandet Familjen sa han att de enda låtar han ser varje spelning är "Columbus" och "747". Jag förstår honom. "Columbus" är en rysning, och "747" - Kents obligatoriska showstopper - hinner inte ens börja förrän hela Läkerolen knottras som en kallsvettig hud, bara av vetskapen att nu, nu kommer den.
Kanske är detta inte fem plus på en internationell, eller ens en nationell skala, men jag är övertygad om att vi här i Gävle, denna tidiga vårafton, har haft årets kväll.
Jag kan inte mer än hålla på om de som står i arbetarbladet om deras uppträdande i går. Artikeln finns här neran för.
Inget i Gävle kommer att slå den här kvällen
Solen går upp, som alla bra dagar, och solen går upp som den borde göra på alla bra konserter, ett eldklot som sakta föds fram på bildskärmen bakom Kent.
I förvånansvärt glesa publikrader, och till ett lite avslaget förband, känns det som om besvikelsen ligger och gror, men det räcker med att solen stiger upp och Jocke Berg kliver in på scenen för att det ska bli tydligt att inget i Gävle kommer att slå den här kvällen i år.
Med den hitparad som Kent har plockat på sig genom åren skulle Jocke Berg kunna sjunga baklänges och ändå ha publiken i sin ficka. Det är en märkvärdigt stor låtskatt de ruvar på, nästan så att man inte kan hålla sig för skratt när de toppar låt efter låt, och det riktigt sjuka är att man ändå saknar låtar, de personliga favoriterna som har varit soundtrack till skratt och tårar.
Inget annat band kan konkurrera med Kent i Sverige av den anledningen, att de är lika mycket minnen som musik, de är en del av livet och det är nästan så att man ser bilder från en annan tid projiceras på bildskärmen bakom dem.
Att de spelar sina röjigaste, svängigaste och mäktigaste låtar, vars riff sitter i själen, betyder också att Kent på scen tappar den vemodiga dimensionen, men det är något som jag tror att publiken, som i skrivande stund skriker sönder halsarna, förlåter dem. Tonvikten ligger för mycket på senare skivor, för mig, men jag håller på att bli gammal.
När jag intervjuade förbandet Familjen sa han att de enda låtar han ser varje spelning är "Columbus" och "747". Jag förstår honom. "Columbus" är en rysning, och "747" - Kents obligatoriska showstopper - hinner inte ens börja förrän hela Läkerolen knottras som en kallsvettig hud, bara av vetskapen att nu, nu kommer den.
Kanske är detta inte fem plus på en internationell, eller ens en nationell skala, men jag är övertygad om att vi här i Gävle, denna tidiga vårafton, har haft årets kväll.
Kommentarer
Trackback